torsdag 11 juli 2013

Ännu en nykomling: Nordstjernan 1953

Jag sålde en cykel och nu har det istället blivit två nya. Det var inte riktigt tanken, men när jag fick chansen att köpa denna vackra patinerade Nordstjernan från 1953 för priset av de nya däcken som sitter på kunde jag inte låta bli.
Det blir en utmärkt cykel för kortare turer hemmavid, men med den förvånansvärt höga utväxlingen går det att komma upp i rätt höga farter. Det kanske blir längre utflykter också.
Det är som sagt en Nordstjernan, som jag åldersbestämt till 1953 genom att titta på märkningen på baknavet. Den 60-åriga cykeln är tillverkad i Uppsala av Nymans verkstäder som även tillverkade bl.a. Crescent och Hermes. Kvalitetskänslan är genomgående med stabil ram, och delar som sitter ordentligt fast. Inget skrammel här inte. Det är en robust cykel som går bra både på landsväg och åkervägar. Sittställningen är bekväm och rejält upprät. Skicket är väl patinerat - lacken har sett sina bästa dagar, men allting fungerar, även lyset. Nedan några bilder som jag tog på premiärturen på åkervägarna i Väskinde.







måndag 8 juli 2013

Brooks Swift

I samband med att jag köpte min Surly Cross Check beställde jag också en annan sadel än den som följer med som standard. Jag har ju haft en Brooks Flyer Lädersadel på min elcykel ett tag, och är verkligen nöjd med komforten på denna stenhårda sadel har jämfört med gel-monstret som följde med. Jag ville därför fortsätta med Brooks även på min nya cykel. Brooks Flyer är en fjädrad rätt bred sadel som lämpar sig väl för en relativt upprätt sittställning. På Surlyn kommer jag att sitta mer framåtlutad, varför jag köpte en Brooks Swift på ren chansning efter att ha läst på lite. Nu har jag cyklat ca 30 mil, och kan konstatera att det var en mer än lyckad chansning.
Många säger att Brooks-sadlar har en "Brake-in" period innan sadeln blir bekväm. Jag märkte inget av det. Sadeln var bekväm från mil ett. Så bekväm att jag inte ens märker att jag sitter på en sadel, vilket måste vara bästa möjliga betyg. På min mountainbike där jag har en vanlig smal racersadel börjar det ömma en aning redan efter någon mil, och efter 2-3 mil kan det hända att jag domnar en aning. Inga sådana tendenser här. En oerhört bekväm sadel helt enkelt, och dessutom snygg med de hamrade kopparnitarna. Om jag ska ta upp något negativt så är det väl vikten. Sadeln väger ca 200 gram mer än en vanlig syntetsadel. Det går att få en lättad variant med titaniumrails, men där gick taket för min sadelbudget. I det stora hela är 200 gram extra inget problem för mig. Jag siktar ju inte på att vinna Tour-de-France direkt.



lördag 6 juli 2013

Risker med cykling

Jag tycker att det är tråkigt att ta upp riskerna med att cykla, eftersom jag är övertygad om att fördelarna överväger - fördelar både i form av livskvalitet och ett längre och friskare liv.
I veckan blev jag dock påmind om att det finns risker när jag två gånger blev närapå påkörd. Ena gången var vid infarten till flygplatsen som jag dagligen passerar. Det är en riskabel infart, då många som ska till flygplatsen är väldigt stressade. Mest stressade verkar yrkesförarna vara, och det var också en sådan som i sin taxibil nästan rammade mig när hen skulle svänga in samtidigt som jag passerade infarten. Eftersom hen kom bakom mig såg jag inget förrän krocken nästan var ett faktum. Taxiekipaget fick tvärnita, jag vejde undan och olyckan kunde undvikas.
Andra tillfället var när en postbil kom i hög fart från en mindre väg som ansluter till den länsväg som jag cyklade på. Brevbäraren fick bromsa in kraftigt, och jag gjorde detsamma. Återigen någon decimeter från olyckan.
I båda fallen var det som jag bedömer det stressade yrkesförare med aggressiv körstil som tar för stora risker. Vilket ansvar har deras respektive arbetsgivare?
Som cyklist är man oerhört utsatt. Inget plåtskal med deformationszoner som skyddar. Det bästa skyddet är den goda överblicken man har på en cykel, och sin egen vaksamhet.

onsdag 3 juli 2013

Solsidan i Visby

Som den lantis man är får man se mycket underligt denna vecka, då Visby är invaderat av Sveriges styrande toppskikt. När jag cyklade in till Visby på min elcykel häromdan kom jag t.ex. ifatt denna skapelse, tidigare känd från Solsidan.


Såvitt jag kunde se var det en eldriven Segway, som tog sig fram i maklig fart runt 10-12 km/h. Jag hade lite problem att ta mig förbi, då cykelbanan som ni kan se är smal och avgränsad av betongbarriär, och Segwayn tar upp en ansenlig del av utrymmet i sidled. Segwayföraren hade dessutom hörlurar med musik i öronen. Det senare antog jag med ledning av det taktfasta nickandet med huvudet. Min ringlocka lyckades inte tränga igenom musiken, och jag fick tillfälle att under någon minut studera Segwayn i detalj. Det kändes visserligen lite lustigt att ligga och trycka bakom en taktfast nickande Segwayförare, men sånt får man stå ut med denna vecka.
Jag är oftast nyfiken på nya saker och generellt positivt inställd. När jag resten av cykelturen för mig själv utvärderade Segwayns egenskaper relativt mitt eget transportmedel hade jag dock svårt att se några fördelar med en Segway.
Den tar mycket plats. Precis som med trehjuliga lastcyklar och breda cykelkärror så blir det problem att få plats i sidled, och man riskerar att blockera cyklister som vill ta sig förbi. Lastcyklar och cykelkärror har ju ett berättigande i och med att de kan transportera saker. Vad jag kunde se hade Segwayn ytterst begränsade lastmöjligheter.
Den har begränsad räckvidd. Jag vet inte hur långt den kan ta sig på en laddning, men jag kan tänka mig att det ligger i samma nivå som en elcykel, fast med den stora nackdelen att man blir strandsatt om batteriet tar slut. Med en elcykel är det ju bara att trampa på när batteriet tar slut, vilket jag har råkat ut för flera gånger. Att släpa hem en strömlös Segway är nog inte så kul.
Den är dyr. En elcykel går loss på 10-15 000 beroende på modell. En Segway får man ge betydligt större summor för.
I en direkt jämförelse med min elcykel kan jag konstatera att Segwayn får se sig slagen på alla punkter- lastkapacitet, räckvidd, pris, trafikutrymme/smidighet. Med viss reservation för en faktor - rolighet. Jag har ju aldrig provkört en Segway, men jag kan tänka mig att det är ett väldigt kul fordon att köra.


måndag 1 juli 2013

Almedalsveckan = Cykelveckan

Almedalsveckan pågår för fullt i Visby just nu. Politiker, lobbyister och helt vanliga människor knyter kontakter och utbyter erfarenheter på ca tvåtusen seminarier och föreläsningar i Visby innerstad. Något som man direkt lägger märke till är mängden cyklar. De flesta har insett att bil inte är idealt när man tar sig runt i Visby tillsammans med så många andra människor. Jag märker en betydande ökning av antalet cyklar på cykelbanorna runt Visby denna vecka, och i hamnområdet runt Almedalen står cyklarna parkerade i drivor. En intressant observation är att teorin om att cyklar är magnetiska tycks stämma. I brist på cykelparkeringar ställer man cyklarna på andra lämpliga (och ibland olämpliga) ställen. Och varhelst en cykel parkeras så blir det snabbt fler som hamnar på samma ställe.


Det finns flera möjligheter att pröva på elcyklar. Här är två stycken Zet Light.


Jag stötte också på denna lastcykel med elassistans som verkar användas för att transportera videoutrustning.


För den som är på plats finns det flera möjligheter att lyssna på seminarium som på olika sätt handlar om trafik och cykling:
Kul att Visby blir en cykelstad åtminstone en vecka om året.