Kombinerade gång/cykelbanor

De senaste 30 åren har kombinerade gång- och cykelbanor varit standard när man byggt infrastruktur i Visby. Innan dess hade de stora huvudstråken i Visby separerade trottoarer för gående och betonglagda cykelfält mellan trottoar och bilväg.



Kombinerad gång- och cykelbana, här en lyckad omkörning.

Att kombinera gång- och cykelbanor är ofta problematiskt, framförallt på huvudstråken där trafiken är tät och cyklister som tar sig till och från jobbet vill hålla en relativt hög hastighet. Gående tar sig fram i betydligt lägre hastighet än cyklister, och har ett annat beteende. En gångtrafikant kan hastigt ändra riktning eller stanna. Ofta blir gångtrafikanter överraskade när man cyklar förbi.
Som cyklist har jag svårt att veta hur jag ska bete mig vid passering. Är det gott om plats är det inga problem. Då försöker jag hålla ut så långt ifrån gångtrafikanten som möjligt för att ha utrymme för eventuella riktningsändringar, och undvika att överraska. Här kan det ändå bli problem - om gångtrafikanten plötsligt ändrar riktning kan det bli svårt att undvika att svepa förbi alldeles för nära, och man hör ibland ett utrop från den överraskade gångtrafikanten. När det är smalt, eller flera som går i bredd blir det svårare att ta sig förbi. Använder jag ringklockan orsakar det inte så sällan panik hos den gående med helt oförutsedda riktningsändringar som följd. Ringklocka fungerar bäst på långt håll, så att de gående hinner ordna upp situationen. Detta förutsätter att biltrafiken inte är för högljudd - den försiktigt plingande ringlockan försvinner lätt i trafiksorlet och gångtrafikanter hör då inte den förrän jag är alldeles inpå. Använder jag inte ringklocka kan det bli otrevligt för den gående då jag sveper förbi mycket nära. Det som ofta fungerar bäst när det är trångt om utrymme att passera på är att sakta ner ordentligt och smyga förbi så gott det går, ibland på gräset vid sidan av cykelbanan.
Varför det har blivit så att bilar ska ha 75% av vägbredden helt för sig själva, medan alla som går eller cyklar får dela på resten är för mig en gåta, och främjar knappast mer miljövänliga transporter. Tyvärr kan jag konstatera att den senaste infrastruktursatsningen vid Visby hamn byggs efter samma princip. Störst (d.v.s. bilen) går först, och sedan får gångtrafikanter och cyklister dela på resten.

Nya gång- cykelbanan vid Visby hamn

Hela trafiklösningen är konservativt planerad efter principer som har gällt sedan 70-talet. Man har också valt att satsa på estetik istället för trafiksäkerhet, med en bred gatstenskant och gräs istället för att göra ett separerat cykelfält, vilket det skulle finnas plats för. Det blir intressant att försöka ta sig fram med cykel här när båtarna ska fyllas med tvåtusen passagerare samt bagage.
Man kan dock inte helt förkasta lösningen med kombinerad gång- och cykelbana. På vägar med mindre belastning kan det fungera alldeles utmärkt. Det är när många cyklister och gångtrafikanter ska samsas samtidigt på samma yta som problemen uppstår. Tyvärr använder trafikplanerarna både i Visby och på andra håll den kombinerade gång- och cykelbanan slentrianmässigt som en generallösning. Det är helt enkelt det billigaste sättet att få undan gående och cyklister från vägbanan. Med en för varje år ökande cykling är det som upplagt för konflikter mellan gående och cyklister.